Ett inlägg som jag aldrig publicerade i höstas, men som bör postas för att påminna oss alla om att ett förlåt kan göra så gott. Dagen efter jag lade upp inlägget om "Vägen till framgång är grisig" fick jag ett så sjukt fint mail. Eller jag fick massa fina historier, ord och visad uppskattning från er, men det var ett av meddelandena som stack ut lite extra. Ett meddelande som jag aldrig trodde skulle komma och som gjorde mig otroligt lättad och så glad att jag började gråta. Glad för att jag blev påmind om att alla kan och får göra fel och att vi människor oftare borde våga be om ursäkt. För det mesta dåligt som är gjort går att förlåta. Jag själv ska bli bättre på att be om ursäkt år 2019. Jag vet att jag skulle må bra av det. Ni som har följt mig länge här i bloggen och lyssnat på poddar jag gästat minns nog att jag har berättat om två arbetsplatser som behandlade mig som skit i början på min karriär. Mitt första jobb efter Berghs School of Communication var på ett företag där VD:n var ett supersnusk och mansgris. Jag som är rätt bestämd av mig, och lite extra då när jag precis hade lyckats ta mig ur ätstörningen och VÄGRADE att något skulle sänka mig igen, bestämde mig för att lämna. Helt tömd på energi och självförtroende. Han bad inte om ursäkt. Som tur var hade jag bestämt mig för att inte ge upp och redan 2 veckor senare klev jag in på mitt nya jobb - En PR-byrå som jag tyckte verkade så bra, välmående och duktig. Det var inte bara viktigt för mig, utan även för min familj som var mån om att jag skulle komma på fötter på ett stabilt och härligt ställe. Skedet bedrog. Under hela min tid på denna PR-byrå fick jag utstå mobbing på en nivå jag inte visste fanns i vuxen ålder. Detaljerna kan vi skippa, men jag, modiga jag, gick trots allt dit varje dag med en stor klump i magen. Jag som trodde att allting skulle bli bra på denna plats. Mobbingen gick så långt att ett gäng personer (unga såklart!) på byrån tillslut gick ihop och ljög om mig för att få mig att sluta. Jag minns så väl: Vår VD tog in mig i ett rum med glasväggar. Alla på kontoret skulle nu se mig tryckas ned. De två männen, VD:n och byråchefen, hoppade på mig med de falska ryktena och jag bad dem om att ta in personerna som sagt all denna osanning om mig in i rummet. Jag visste att dessa människor aldrig skulle våga ljuga framför mig. Men då svarade VD:n: "Nej? Vi är inget terapicentrum". Jag bad honom sedan att ringa min närmsta chef som vid tillfället var sjukskriven. Hon visste allt om mig och min prestation. Han svarade: "Jag har ingen tillit till sjukskrivna". Där brast min fasad och alla utanför såg, men ingen tittade åt mitt håll när jag sedan sprang ut ur rummet hulkandes. Lögnarna hade lyckats. Jag gick på dagen och kände mig som världens minsta människa. Orättvist ser jag nu! Fina Andrea och jag från arbetsplatssen där skiten hände. Detta är många år sedan nu och jag är glad att jag fick uppleva dessa typer av kulturer tidigt i min karriär. Hemskt att man ska behöva, men jag tror tyvärr att de flesta människor i mediabranschen har eller kommer att få uppleva liknande. Jag säger bara: Sug in, säg ifrån och lär dig av skiten. Men över till det osannolika mailet som trillade in i min inkorg när jag publicerade inlägget om framgång. Hej Henrietta, Ville bara säga att jag kikade in på din blogg och såg ditt inlägg om framgång. Måste bara få säga att du är en klok person och jag är så himla ledsen att jag var en ganska oklok person när vi jobbade kort ihop på XX. Jag tänker ofta tillbaka på den tiden du var där och får grov ångest för att jag inte stod upp för dig när du blev behandlad som skit. Istället drogs jag med i en sjuk mobbingkultur. Vill inte på något sätt bortförklara mig men vill ändå att du ska veta att jag önskar att jag stått upp för det jag i grunden tror på - nämligen att vara snäll mot alla. Jag tycker du är grym som orkar nyansera bilden av vad som krävs för att ”komma någonstans” och nu kände jag att vill säga det till dig. Kör hårt med allt du tar dig för! TÅRARNA RANN när jag fick detta mail. En klump i bröstet har alltid suttit där på grund av denna händelse, men plötsligt kastades den gamla historien ned i papperskorgen och mitt bröst kändes direkt lättare. Men detta vill jag bara säga: Våga be om ursäkt och var inte rädd för att erkänna ett fel du har gjort. Oftast går det att förlåta och ofta mår alla parter bättre efter. Tack till dig som skrev. OBS! Jag skriver inte dessa typer av inlägg för att tycka synd om mig själv, utan med hopp om att ni blir peppade och påminda om att alla utsätts för jobbiga situationer.
