Efter dagens panikångestattack har jag äntligen fattat hur jag känner mig en hel vecka innan den kommer. Och kan alltså börja vara mer förberedd och jobba emot den innan den slår till. Jag har varit irriterad, ledsen och nere hela veckan. Jag har känt mig missförstådd på så sätt att människor har trott att jag är sur fast jag egentligen bara låter mer allvarlig än mitt vanliga tjoho, jag har känt mig ensam, som en störande människa och yr typ hela tiden. Idag när jag var på väg hem från kontoret började det sticka i fötterna, sedan blev jag rädd att någon skulle hoppa på mig, sekunden efter började jag svettas fastän det var kallt ute, jag såg ingenting och till sist höll jag på att tappa andan och falla ihop. Jag satte mig då ned och bad Johan ringa och prata med mig, vilket han gjorde och jag började andas igen. Nu sitter jag hemma i soffan och mår bra, men fan vad trött jag blir på skiten. Jag har ju inte panik över någonting, jag har inte ångest över någonting jag kan ta i och jag mår bättre än någonsin, men jag måste ändå respektera min kropps märkliga beteende. Listan över varningstecken: - Jag är märkligt irriterad flera dagar i rad - Tröttare än vanligt - Tappar lusten till att vara spontan och göra saker - Är lättkränkt i typ en hel vecka - Känslan av ensamhet är enorm Listan över vad jag ska göra då: - Inte glömma bort att ta mina piller - Meditera mera - Inte dricka alkohol - Endast omge mig av alla mina närmsta och käresta - Sluta lyssna på mordpoddar - Göra saker, så som att måla, inreda lägenheten eller städa. Nu kom världens sötaste kille hem med allt jag älskar: Sig själv, kantareller, salami, nötter och sallad.
