Vilken fantastisk promenad hem från jobbet man fick idag. Jag gick och lyssnade på min spellista "LOVE" hela vägen, och när jag möttes av den varma solen mot husfasaderna på Strandvägen gick Josefine Nilssons "Älska mig" på. Då började tårarna rinna. Det var både känslan av sorg och lycka som träffade mig. Och jag fick en fin stund för reflektion. Tänk att detta fruktansvärda våld finns i vår värld. Att män kan slå och sparka sönder en kvinnas kropp, och sedan få leva vidare som om ingenting har hänt. Att det sker i nära relationer och i någonting som utåt sett ser ut vara kärlek. Jag KAN INTE förstå det. Hur kan en människa som Örjan leva med detta? Det har inte bara hänt Josefine, utan jag har nu förstått att kvinnor utsätts för detta dagligen och att det är ett otäckt vanligt problem. Jag trodde detta var någonting som var så långt borta, men tydligen inte och det gör mig ledsen. Den enda skada jag har fått i nära relationer är total förlorad självkänsla efter mina båda ex otroheter. Och bara det förstörde mig fullständigt. Jag trodde då att otrohet var den värsta smärtan man kunde ge varandra i en nära relation. Det här som händer är ta mig tusan helt förjävligt. Under min promenad påmindes jag dels om detta våldsamma elände, men också om hur lycklig jag är att ha en familj där inga likheter med Örjan Ramberg finns. Jag känner tacksamhet. Varje dag får jag både se och höra mamma och pappas lycka och kärlek till varandra. Det gör mig trygg och varm. Mamma skickar dagligen peppiga sms som senast "Numera längtar man till måndag! Why? Då släpps en ny vlogg <3". Och pappa nästa sekund: "Vilka fina döttrar jag har <3". Deras kärlek till varandra och till mig och mina systrar är <3 Mina systrar och jag pratar i telefon minst 2 gånger om dagen. Även med mamma och pappa. Det är pussar, kramar, varma ord, pepp och en ständig längtan efter varandra. Varje morgon på vägen till jobbet pratar vi för att peppa varandra inför den kommande dagen, retas med kärlek för att sekunden senare skratta så mycket att magen inte orkar mer. Jag vet inte vad jag hade gjort utan dem. Det är svårt att i text förklara vilken fantastisk människa Johan är. Dock vet jag att det ibland syns igenom då många av er ibland skriver till mig om hur fantastisk Johan verkar vara. Han är människan som fick mig att sluta tvivla på kärlek, som fick mig att börja lita på människor igen och till att börja tro på mig själv och den sanna Henrietta igen. Han tar hand om mig, låter mig ta hand om honom, ger mig utrymme, lyssnar på mig, förstår mig, peppar mig, utmanar mig, tar emot mina utmaningar, ger mig feedback, tar emot min och visar dagligen att han är där för mig. Om något händer mig så vet jag att han är där på en kvart. Johan har höjt rösten en gång på 3,5 år... Jag tror inte att han vet vad ondska är. Tack livet för min familj. Tack för att vi bara har kärleken till varandra.
