Som jag tidigare har berättat så ska jag dra igång en liten mini-serie här på bloggen som rör utseende- och kroppshets. Någonting jag börjar bli riktigt jäkla less på. Eller vi alla har väl varit less på det länge, men nu börjar bägaren rinna över. Speciellt när jag folk som jag vet själva avskyr kroppshets gör det, men såklart helt omedvetet. För vad är kroppshets egentligen? Olika för alla, men jag frågade er mina kära följare vad ni anser är inom kategorin kroppshets. Och vi börjar med den första kommentaren: Det låter nästan som att jag själv har skrivit denna kommentar, för det är nämligen en av de värsta enligt mig. Värst för att den är så naturlig för oss. Att "unna sig" är kanske egentligen ett positivt ord i många meningar, men för mig betyder "unna sig" oftast "att straffa sig". Människor med den alldeles för vanliga unna-sig-inställningen tänker hela tiden (trots säkert ofta omedvetet) på mat, träning och kompensering, vilket gör att hjärnan aldrig får slappna av, njuta och bara vara. Den måste ständigt ligga steget före, planera nästa intag eller uttag, ständigt acceptera hur duktig man varit och sätter regler som styr livet på ett hemskt pressande sätt. exempel: om du besöker en kompis som bjuder på gott fika, men så kan du inte äta om du inte har tränat. Eller att du tvingar dig själv till att gå och träna bara för att kunna gå ut och äta på den italienska restaurangen med dina vänner och inte behöva begränsa dig. "Jag har ätit som en häst förra veckan, så jag får avstå idag" eller "idag är man då värd att unna sig eftersom jag sprang milen igår" är ord jag ofta hör i allt från närmsta kompiskretsen till unga tjejer inne på Hemköp. Senast onsdagen förra veckan sprang jag in i dessa reflektioner när jag stod och fyllde en påse godis i matbutiken. Denna påse fyllde jag inte för att "jag hade varit duktig och fick unna mig" på en onsdag, utan för att jag var sugen på godis och inte reflekterar över vilken dag det är. Men dock de tre tjejerna bredvid mig, säg 16 år gamla, stod och bråkade med sig själva om de verkligen skulle köpa godis. Om de var värda att unna sig. En av tjejerna höll i en påse, började plocka, utrbrister "nej men jag ska inte ha". Hon ångrar sig igen, börjar plocka och ser om samvetet tillåter till påsen är fylld. Men ångesten vill fråga om hennes kompis också ska ha, som säger "nej, jag åt så onyttigt igår", och plötsligt ville ingen av tjejerna ha godis.... Det är tyvärr väldigt tydligt vilken kroppshets de luxe de har bara bland sina bästa vänner, vilket är sorgligt för det räcker väl med hetsen som kretsar ständigt online. . Som kommentaren från min följare säger så är min syn på det hela att "det är nyttigt att äta allt". Det är väl mer nyttigt att inte låta media eller vänner styra vad du vill. Först och främst: Sluta prata om din oro öppet, för då smittar det av sig på andra och det blir mer accepterat att prata om det hela på detta sätt. För det andra: Jag vet att det kan vara svårt att nå detta mindset, men om tidigare ätstörda kan nå dit så kan banne mig alla det. Hur jag lärde mig att lyssna på min mage och inte omgivningen? Jo, men det gjorde jag tack vare hela min ätstörningsbehndling på Mandometerkliniken egentligen. Alltså en extremare form av skola. Jag fick inte röra mig mer än att gå till tunnelbanan, jag fick äta extremt stora mängder mat som jag då tyckte var obehagligt och blev dagligen överraskad med "läskig mat" som chips, godis, skräpmat och fika. Vad hände? Ingenting. Eller jag som var så undernärd gick såklart upp i vikt som planerat, men denna livsstil gjorde inte min kropp ohälsosam och det bevisade för mig att man inte behöver kompensera för att fortsätta se ut som man gör. Det här är ju inte en skola inte alla kan besöka, men jag tycker det här med att testa att tillåta sig själv för att se vad som händer är en bra grej. Vad säger ni? Puss.
