Det här med min ångest. Eller oro och rädslor som faktiskt omvandlas till den där förbannade jäkla ångesten. Det var länge sedan jag delade med mig om hur jag mår idag, efter alla mina hjärtutredningar var klara och ångest spikades. Jag började direkt hos min KBT-psykolog när allt var klart - samma person som jag gick till när jag sjukskrevs från Ivyrevel. Senast löste jag KBT:n utan problem. Då handlade det om att jag skulle lära mig må bra i känslan av att inte överprestera. Sluta städa 24/7, sluta jobba hela helgerna samt lära mig att jag inte alltid behöver vara ON TOP. Sluta oroa mig för att bli illa omtyckt och älska mig själv. Idag är utmaningen att jag måste sluta vara rädd för saker och utmana varenda rädsla, och det är hemskt och mycket svårare att vinna över än senast. Jag är ju rädd för terror, bli påhoppad, rånad, att dö av vad som helst och för att bli knäpp, vilket leder till att jag är rädd för folkmassor, välkända platser, att flyga, gå på stan, smärtor i kroppen osv. Nu håller jag alltså på att träna på att möta dessa rädslor genom att aktivt ta mig till dem och det för att få mig att förstå att allting kan hända, jag kan dö, men jag kan inte påverka det och att chansen är minimal. Jag lär mig att leva med känslan att allt kan hända, men jag kan inte sluta leva för det. Tidigare har jag gjort allt för att undvika mina rädslor - typ satt mig längt ut på flygplansraden för att kunna hålla koll på flygvärdinnorna och se om de ser lugna eller rädda ut. Det får jag inte göra idag. Jag måste sätta mig i mitten, får inte kolla på någon flygvärdinna och så måste jag tänka tanken: Jag kan dö, men kan inte göra någonting åt det nu. Det är supersvårt och kommer nog att ta tid... Någon mer som går KBT för rädslor?