Jag glömde säga det i förra inlägget: Men, du eller personen i fråga som lider av en ätstörning, måste bestämma sig för att bli av med sina hjärnspöken. Vill man inte, så kommer det inte att gå. Jag la in mig själv med 110% commitment på att jag aldrig mer ville uppleva ångest kring mat. Jag vände min kontroll från negativt till positivt och började istället kontrollera att jag blev bäst på att bli frisk. Typ maniskt i början av behandlingen. Jag vägrade fuska, tog gärna mer mat än vad jag skulle, åt exakt på rätt tid, vägrade gå promenader mer än från tunnelbanan och gjorde allt behandlarna sa. Jag var så envis att jag till slut tog rekord på tid att nå "frisk" på pappret. Jag tror det mesta i livet handlar om inställning. Allt kan bli bra, bara jag ger mig fan på det. Ibland är den viljan svår att hitta, speciellt när man är på botten, men den finns där. Det gäller både psykisk ohälsa som till jobb. Ex. Inte trodde jag att lilla Henrietta på bara 5 månader kunde bygga upp ett bolag som snart ska stänga en investeringsrunda på en värdering på XX miljoner innan en produkt finns på marknaden? Det trodde jag inte, men allting är möjligt bara man ger sig fasen på det. Jag menar, för bara 2 år sedan åkte jag till akuten någon gång i veckan för att jag inte kunde andas och trodde jag skulle dö. HEJA ALLA DÄR UTE! Allt går bara man vill. Glöm inte det.
