Jag har sedan jag började blogga fått enormt mycket frågor, kontaktsökande och rop på hjälp från människor som lider av ätstörningar, eller är närstående. Precis som jag gjorde mellan åren 2011 - 2013. Mängden av frågor skulle tyvärr nästan kunna vara ett heltidsjobb för någon och jag har haft svårt att hitta tid till att svara så snabbt som jag velat, men jag har absolut heller inte kunnat avstå då detta är en hjärtefråga och en sjukdom jag så gärna vill ska försvinna ut ur världen. Sedan Covid slog ned med dunder har frågorna kring ätstörningar både breddats och blivit fler, vilket är skittrist. Det har också bekräftats på nyheterna där statistik presenterats om att ätstörningsproblematik har ökat de senaste månaderna. Jag är ingen expert som ni förstår, men jag kan ur min egen historia och några av mina följares frågor förstå varför siffrorna ökar just nu. Och jag tänkte i slutet av inlägget svara på och ge mitt bästa tips till alla er som vill ha råd om vad man kan göra som orolig närstående eller om man själv är orolig för sin relation till mat och kropp. När jag var sjuk så blev det värre under perioder när jag enklare kunde stänga mig inne, vilket är just det corona har ställt till med för alla som är drabbade. Jag minns att fort ex. mina familjemedlemmar inte var inom räckhåll, kanske utomlands, så kunde jag lättare glädja mina demoner utan någon risk att någon som brydde sig om mig kunde upptäcka det. Jag kunde hata mig själv, svälta mig själv och hetsäta utan att bli störd, och mina demoner älskade mig mer och fick mig att bara vilja gå längre och längre för varje dag som gick. Jag minns att jag tänkte "jag svälter mig extra mycket nu den här veckan, så kan jag äta lite när jag väl träffar familjen nästa vecka". Om jag hade varit dålig nu, så vet jag att corona hade låst in mig i helvetet och att min kropp och psyke hade fått lida rejält. Corona som har bidragit till så mycket ensamhet har nog tyvärr även gjort fler onda ätstörningsdemoner glada och hungriga innanför stängda dörrar. Oro, ångest och kontroll är ju en del av hela sjukdomen, och Corona är väl det oro om något. De känslorna har nog inte en enda själ kunnat undvika. Om man får mer ångest och oro under sin sjukdom så resulterar det ofta i mer självskadebeteende och mer självsvält (i alla fall i mitt fall). De bästa perioderna i min sjukdom var när jag hade mycket på jobbet, var på en resa med familjen eller på något sätt hade något i livet att kontrollera och planera. Något annat än min kropp. En ätstörning kan lätt börja med att man har tappat kontrollen över ex. skola och betyg, relation eller vänner, jobbet, kanske t.o.m saknar jobb eller liknande, och vad är då det lättaste att kontrollera i livet och bli GRYM PÅ? Jo, sin egen kropp. Jag själv fick dåliga betyg, min dåvarande kille var otrogen med flera tjejer, jag visste inte vad jag ville göra i framtiden och blev sämre på tennis. Då valde jag det enklaste spåret - att bli smal. Jag kunde räkna mig fram till det och ingen kunde stå i vägen då det bara var JAG som kunde kontrollera. Ingen kunde ta det ifrån mig. Jag tror tyvärr corona har bidragit till att många människor känner att man tappat kontrollen över saker och då är det lättare att bara börja kontrollera maten eller träningen. Tyvärr börjar det ofta med en kontrollerad bantning, men så slutar det med helvetet. Jag har ingen exakt statistik på hur mycket det har ökat, men fy fan säger jag bara. INGEN är värd det helvetet. De flesta som skickar frågor säger: "Vad gör jag" och mitt svar är oftast det samma. En ätstörning blir man inte helt 100 fri från om man inte tar proffshjälp. Det är en alldeles för psykisk sjukdom för att man helt ska bli av med alla onda tankar. Jag känner många som varit sjuka och aldrig tagit hjälp, och tyvärr lider de fortfarande av dåliga tankar då och då. Vem vill det egentligen? Jag kommer för evigt vara tacksam för att jag ansökte till Mandometerkliniken. En klinik dit folk från hela världen vill. Det finns såklart flera typer av behandlingar, men jag tror på denna såklart då det var där jag blev frisk. 75% av patienterna går i remission, dvs de blir symtomfria och 90% av dessa håller sig friska fem år efter behandlingen. Det finns ingen klinik som slår dessa siffror! Är du närstående så kan du precis som min mamma ringa in först och är det du som läser som är drabbad - sök. Ingenting är bindande och var inte rädd för att skicka in din ansökan. Kärlek. Och ta hand om er.
