I omgångar tappar jag motivation till att jobba som jag gör. Med vad jag gör. Ni märker det ibland med min blogg och YouTube. Jag zonar ut. Kavajen är old, men exakt samma modell finns här: Länk! Jag har sedan 2017 jobbat dubbelt. Jag har haft mitt heltidsjobb inom marketing och kört influencergrejen på halvtid. När jag började kunna ta betalt som influencer jobbade jag heltid på Absolut Company och sedan har karriären fortsätt på diverse spännande bolag. Jag har lagt mycket tid på influenceryrket på kvällar då det är ett helt fantastiskt kul extragig, men mest för att jag har en tydlig målbild. Jag behöver köra dubbelt. Jag har crashat ibland pga tidsbrist, men upp på hästen igen. Obs detta är ju självvalt, så gråter ej. Men som jag då och då blir ledsen på vissa kommentarer jag får kopplat till "influenseriet". Från folk som jag känner och som gillar att trycka nedåt istället för uppåt. Här om veckan fick jag höra: ”X sa att det är ju inte så svårt att skaffa ett hus för dig som får allting”. Av en nära vän. Blev absolut deppig. Tonen? Syftet med den? Det handlar ju inte om yrket eller kommentaren i sig, utan om vänskap. Varför måste vi människor så ofta trycka nedåt? I någon annans lycka? Istället - kan vi inte bli mer nyfikna på varandra. Frågvisa. Glädjas åt andras liv, val och händelser. Typ så FAN VA KUL ATT DU SLITIT SÅ OCH ATT DET NU VISAR SIG. Eller så säger man inget! Som influencer har man sjukt många bonusar. Men många jobb har sina olika bonusar. Ofta i form av pengar, pension, aktier eller bostad. Hej då nu måste jag jobba ikapp! Senare blir det mer härligt på bloggen.
