Det är nog med sjukhus för mig nu. Under året 2018 har akuten på St. Görans Sjukhus nästan blivit ett andra hem för mig och det är jag så förbannat less på nu. Jag skäms också. Jag är rädd för att folk ska se mig som svag, som en uppmärksamhetssökare och jävligt tjatig. Men det är jag ju inte! Mitt nyårslöfte: "Vara frisk" höll sig inte särskilt länge med tanke på att jag har blivit ombedd om att ta mig upp till akuten hela två gånger denna vecka. Senast nu i lördags när min konstanta huvudvärk hade blivit värre, ögonen svullnat upp och jag var nära på att falla ihop flera gånger. Jag orkar faktiskt inte prata om sjukdomar mer, för det får mig att bli så less på mig själv och min kropp. Kan jag få vara i fred någon gång? Det har varit hjärta och lunga, men nu är det huvudet. Bryter hellre benet. Slutkommentar: Jag kom in till akuten med extremt låg puls och togs in direkt utan någon väntetid. Skönt! Jag lämnade med en lugnande röst om att jag är säker och med ett gäng extra burkar till medicinskåpet. Och jag kommer aldrig mer skriva om sjukdomar. Hej då 2018! Jag kom sedan hem och ville göra någonting som fick mig att glömma, och jag ställde mig och gjorde pastadeg. Johan fick nämligen en pastamaskin av syrrans pojkvän i julklapp och den ville jag inviga i lördags. Jag frågade mig: Är det så omöjligt som man har hört att det är? NEEEEJ! Det var så enkelt! Pastan blev förbannat god och det skedde inga misstag på vägen till tallriken. Till åt vi en mustig tomatsås pimpad med stekt aubergine och bönor. Nästa gång ska jag testa på att göra glutenfri pasta.
