Jag känner ena sekunden att jag gjorde en så stor grej av att jag skulle springa halvmaran eller ett lopp över huvud taget för första gången, men nästa sekund så tillåter jag mig själv att göra det till en stor grej. Ändå häftigt ju! Och ja, jag blev kär. Jag fattar nu vad alla sagt om den här euforin. Ska boka mitt nästa lopp snarast! Någon som ska med? Tänkte ta septembers halvmara på i alla fall 5 minuter bättre tid. Hur som helst. Under loppet i lördags bubblade jag av känslor. Så mycket känslor att det runt 1 mil blev vattnigt i ögat. Ja, jag har lätt till känslor. Alla typer av känslor. Ilska, gapskratt, sorg, glädje och saker som får mig att bara känna. Jag blev så sjukt till mig av alla människor runt om kring mig. Jag började tänka på hur häftig människan är som ständigt utmanar sig själv på alla möjliga sätt och just igår i uthållighet och ren och skär vilja. Jag såg så många pensionärer som sprang? Alla typer av människor sprang. Jag trodde bara det skulle vara den typiske ”löparen” som sprang. Ni vet... Långa ben, klädda i linne och fladdershorts, men icke. Gåshud på alla! Och gåshud över att jag fick så mycket styrka av att omges av varenda en. Tjejen i tights med mönster av en sjösjungfru, av paret som sprang och heja på varandra mellan 10 km - 15 km (tog löpet efter) och 70-åringen jag under många minuter sporrades av.Herregud så det vattnades. Men 1,6 mil in när låten Titanium gick på i örat ökade jag både takten och känslorna svämmade över. ÖVER. Ett stort leende, rinnande ögon och min ben fylldes på med en enorm styrka. Titanium var min ”övervinnar-låt” under min tid som anorektisk och i resan mot att bli frisk. Jag lyssnade på den varje morgon när jag åkte till min heldagsbehandling som pågick från mars 2013 till augusti samma år. Jag vet inte hur många gånger den hinner gå repeat från Grevturegatan till Danderyd Sjukhus? Men i repeat gick den fram till dagens första ”lektion” frukost. Vissa grät, vissa åt. Jag lät låten rulla vidare i huvudet ”Shot me down but I won't fall. I am titanium” och njöt av frukost och ännu en dag mot min seger.Samma låt men nu mot en annan seger. Jag blev imponerad av kroppen min. Av min vilja. Att jag där sprang för fulla muggar i utmaningen att ta mig runt 21 km. "Ta mig runt-målet" övergick till att vilja gå i mål på en hyfsad tid. Tänk att jag har kunnat använda min extrema vilja som gjorde mig sjuk, till att bli så frisk, och nu idag 9 år senare (sedan jag blev friskförklarad - snart 10års jubileum) få min kropp att klara av ett halvmaraton, utan någon klassisk träning ”hur du börjar träna inför halvmara”, några restriktioner eller specifik kost. Utan att avstå min dagliga fika, godispåse och Magnum Billionaire. Viljan har jag och idag använder jag den för att utveckla mig själv, inte förstöra. Jag kände sådan tacksamhet för situationen och för var jag är idag. Jag hade lika gärna kunnat vara någon helt annanstans, men jag valde detta. Och orange keps. Det var känslorna som dök upp mitt i hettans lopp. Jag trodde aldrig att jag skulle ha ork att tänka på annat än att andas, men det hade jag. Och njöt. När jag kom hem njöt jag också hehe. Av både Billie och en god jäkla lax jag hade preppat i kylen. Länge sedan något smakade så gott. Tack för mig hej. Jag behövde bara få ur mig denna lycka som strömmande genom min kropp. Glöm inte att vill man så kan man.
