Det här med mammalivet. Så jag trodde att jag kunde förstå lite grann innan Billie fanns i mitt liv, men oj så fel man kan ha. Jag förstod inte alls vet jag nu. Att ex. ett skyfall från himlen kan orsaka så många tårar, ilska och irritation är sjukt. Här om veckan öppnade min syster Alexandra och hennes partners deras padelanläggning CPN i Norra Djurgårdsstaden. Det vankades invigning, goda drinkar, paella och efter det skulle vi vidare på drink och mingel för att fira vår vän Filips födelsedag. Jag gjorde mig fin, vilket jag hade längtat efter, packade väskan, både min och Billies, och begav mig ut i solen. Jag kände mig stolt över att jag så enkelt vill ta med Billie och inte ser det problematiska i det. Från ingenstans och halvväg påväg till invigningen i Norra Djurgårdsstaden öppnar sig himlen och regnet öser ner. Vi hade redan kommit så långt att det inte var lönt att vända och hämta regnkläder, så vi bestämde oss för att paraplyet vi hade med oss fick räcka. Bussen ut till invigningen var för seg att vänta på om vi skulle hinna till kvällens båda aktiviteter, och vi vill ju alltid vara "sköna päron" som hinner med allt. I ur och skur. Så vi pinnade på gåendes och väl framme var jag DYGNSUR. Det var som om jag hade badat och Johan i samma skepnad. Billie hade sovit hela vägen, men väl ute på invigningen började Billie vakna och VAR TUSAN SKULLE JAG AMMA? HUR? CPN är då en utomhusanläggning, varenda stol var tagen av krökglada gäster och jag var genomsur och kall över mina bröst. Närmsta platsen för en lösning var hemma och typ 30 minuter ifrån. Vi tog varsin drink under vår lilla paraply, Billie grinade till och jag försökte se obekymrad ut. Det var ju invigning! Och vi skulle vidare ut i natten och ha det kul..... Efter 30 min var vi tvungna att lämna CPN för att hinna till nästa kalas, och huttrade bort mot Odenplan på en buss. Utan Billie hade det inte varit några problem, men med ett litet litet barn som fortfarande ammar blir plötsligt allting kaos. Jag kände varken fingrar eller fötter. Upp skulle vi till en lägenhet som är precis nyrenoverad och inte klädd i möbler ännu, så hur skulle vi amma Billie där? Och var och hur skulle vi torka för att inte bli sjuka? Och jag hade glömt Billies ombyte. Nej nej nej. Jag blir plötsligt mamman som måste tacka nej för det blir för krångligt. Den där mamman jag inte vill vara. Allt ska gå.... Alla dagar i veckan. Vilket är orimligt har jag insett. Saker går snett och då får man offra. Jag bad Johan gå upp och kalasa. Jag ville inte förstöra hans kväll. Och jag rullade hemåt med tårar längst med varenda bit kind och en skrikande hungrig bebis. Känslan var: "sämst mot allt och alla". Varje restaurang jag passerade var full med folk som njöt av en härlig fredagkväll, och "här går jag ful, tråkig, bitter och sämst på planering". Jag är mamma nu. Vanligtvis enkla hinder i livet blev plötsligt enorma. Jag måste sluta se en kväll som denna som en svaghet och bara inse att det hör till. Mammor: Heja er! Vi är team! Vi är kul!
