Jag har nu snart bloggat i 3 år och allting började med att min nyblivna pojkvän Johan sa: "Du som tar så mycket bilder och älskar sociala medier borde börja blogga". Jag är så otroligt glad över att jag lyssnade på honom och gjorde det - för dessa år har bjudit på så sjukt många roliga upplevelser, nya vänner och lärdomar jag annars aldrig hade fått. Inte nog med att jag har lärt mig Google Analytics, utvecklat min skrivteknik, content-hjärna och att klippa film - UNDERBARA NI har lärt mig massor om mig själv och fått mig att bli en tryggare och varmare person. Jag blev en väldigt hård och rak person efter jag blev frisk från anorexin. Jag blev (är) oerhört rädd om livet och därför bestämd över att aldrig igen låta mig själv brytas ned och låta någon eller något svika mig igen. På ett hårt och aggressivt sätt. Men efter att jag under dessa år öppnat upp mig och visat mig svag här i bloggen gång efter gång och ni varje gång givit mig gensvar, så har den hårda Henrietta sakta men säkert mjuknat. Ni har fått mig att förstå att jag inte kommer bli sviken även om jag är svag en dag och att jag heller inte är ensam. Ni har delat med er, ni har peppat och ni har visat er vara ett av de viktigaste stöden jag har. Jag ville bara tacka för det. Ibland kan Johan säga: "Kan du kanske ringa mig om du hamnar på sjukan innan dina läsare får reda på det?" Jag glömmer bort - men ni gör mig så glad och får mig att känna mig så stark. Tack för att ni mailar, kommenterar, skrattar åt och med mig, att ni kommer fram till mig på stan och att ni är ni. BÄST!
