VECKA 37: 91,8% är gånget och det är nu banne mig bara 24 dagar kvar av graviditeten!!! MIN KROPP: Det känns som om jag ska föda vilken sekund som helst. Om jag kände mig färdigväxt förra veckan, så vet jag inte vad jag är denna? Alltså jag trodde aldrig jag skulle bli en ”vaggare”, men JOHODÅ! Jag vaggar som en gunga fram längst med gatan. Eller gata och gata. Jag orkar inte röra mig och får heller inte gå utanför dörren längre. Typ. Mini rör sig på ett jobbigt sätt i magen och jag får som tusen knivar i magen och ned mot könet. AJ AJ AJ. Det känns som om det är elektriska stötar mixat med massa vassa knivar som hugger mig. Jag skriker till, börjar ibland gråta av smärta och vill skrika ut fula ord. Någon som känner igen sig? Jag har faktiskt helt slutat gå långa sträckor och börjat acceptera att min kropp inte klarar av det just nu. Nu är det: "Vem vill joina mig på varvet runt Östermalm"?. KÖPT NÅGOT? Nej, nu ska jag bara köper saker till mig själv framåt och preppa BB väska. Kan jag hålla detta? Haha. Njaaaaa... CRAVINGS: Iskalla hallon fortfarande. Och drycker från NORR? haha. Så otippat exakt. MITT MÅENDE: Stressad och lätt till gråt, som typ alla de senaste veckorna. Jag tror det har att göra med att denna vecka fylldes med både överlämningsfix till min ersättare som snart börjar på mitt bolag Off Script, jobb med Off Script, jobb med Henrietta Fromholtz AB, bott i syrrans lägenhet under visningar av vår lägenhet som KANSKE ska säljas, och rodd och fix inför denna försäljning. Och sedan upp med alla saker igen från källaren. Eller inte allting, men grejerna som är Minis och som behöver finnas i lägenheten. Hon kan ju komma imorgon? Och att jag vet det gör mig rätt så stressad och orolig i kroppen. Sedan så har dessa knivhugg i magen gjort mig ganska ledsen och trött också. Bara sjunker ihop och känner mig som en stor valross som bara har ont dygnet runt. Så är inte fallet, men känslan är sådan. Att jag bara är till besvär och inte kan göra ett skit längre. (Man ser hennes lilla näsa och knubbiga kinder.... ORKAR INTE!!) MINI-FLUFFEN: Eftersom jag har legat över kurvan länge nu så fick vi ett extra ultraljud inbokat hos barnmorskan till vecka 37. Bästa Elisabeth på Hedda Hela Livet! Hon fixar och donar, får oss att känna oss så trygga. Säg att jag får frågan "VEM GÅR NI TILL?" typ 5 gånger per dag, så nu vet alla. Det är mindre än Mamma Mia, mer personligt och så är det ju grundaren av Mamma Mias nya ställe. Dit hon tagit med sig den bästa personalen såklart :) Elisabeth är fantastisk! Jag var väldigt orolig för att Mini var för stor nu, men det visade sig på ultraljudet att hon är 2776 fram och därför bara 1% över snitt. Ingen fara på taket alltså! Jag blev sjukt lättad eftersom att trycka ut en stor bebis är min största rädsla just nu. Huvudet ligger nedåt, ryggen på vänstersida och fötterna gör sig sedda lite från och till. SELF CARE: Nja, alltså allt jag och Johan har gjort denna vecka är väl så långt ifrån self care man kan komma. Meeeeen, vi lyxade till det med en lång härlig dejt på Jaquelines med Erika och Niklas. JOHANS ORD: Visningsvecka av lägenheten, kommande isolering och massa jobb! Det drar ihop sig men upplever att vi ändå har bra koll på läget. Inför isolering kommer vi ha mer tid att förbereda oss även om Henrie är orolig att mini kan komma vilken dag som helst. Just nu är den springande frågan ifall vi ska sälja vår pärla till lägenhet? En sak är säker: Mini är en busråtta, för hon sparkar på Henries nerver i ryggen så hon skriker högt 🙈
