VECKA 34: 84,3% bakad. Börjar gråta av tanken? Förlåt men hur fin glans på kulan? Clarins olja is the shit. MIN KROPP: Jag har kämpat mig till gymmet två gånger vilket har varit skönt för skallen. Jag har haft tid, plats och lugnet till att stretcha ut, cykla lite och dra i lite hantlar för att stärka ryggen. Magen känns som den ska spricka och jag börjar typ få panik. Kan den ens bli större? Haha! Och det har bidragit till att jag nästan tuppar av när jag äter större måltider. Måste gå loco på småäta nu för att få i mig all energi till Mini. Så alltid frallor med goda pålägg, massa god frukt och bars hemma. MITT MÅENDE: Men bra! Trots det: Gråter och är extremt hormonell. Kollar på förlossningsvideos och dränks i tårar. Känner mig lättkränkt och vill ha närhet. Vi var hos barnmorskan där jag och Johan fick ställa alla frågor om förlossningen, lyssna på hjärtat och typ få ur oss all oro. Det var skönt. MINI-FLUFFEN: Hon väger mer än 2 kilo och det är inte långt kvar till en fullvuxen bebis nu. Hos barnmorskan såg vi att min mage börjar gå över kurvan och därför är nu ett extra ultraljud bokat, vilket ska bli mysigt så vi kan få höra lite mer om Mini och om hur hon mår. SELF CARE: Ätit gott typ. Johan har lagat så mycket god mat. Men annars ingenting speciellt. Jag har skrivit in "vila" i kalender, men glömmer ständigt bort att genomföra den. CRAVINGS: Alltså typ MAT. Och det är just för att det är svårt att få i sig en stor GOOOOD portion. Förlåt, men när Johan lagar så god mat ständigt.... tror ni inte att det är frustrerande att jag känner mig mätt innan vi ens börjat äta. Haha! Så ja, jag har cravings på mat. Mycket sås. Tänker på det dygnets alla vakna timmar. KÖPT NÅGOT? Johan kom hem med en liten mjuk filt från Gucci. Fantastisk! KOMMENTARER FRÅN DAGARNA: "Det får gärna vara över snart. Inte för att jag lider såååå mycket, men jag vill träffa henne" JOHANS ORD: Jag är så otroligt spänd på att få allt överstökat runtomkring (jobb, bostad, inköp) så att vi kan boa in oss inför att Mini kommer. Jag är lite som ett lokomotiv just nu. Man bara tutar på! Ledsamt nog så tar det runtomkring lite av uppmärksamheten från allt som sker framför ögonen med Henrie och mini. Man hinner inte prata med maggish eller lägga handen på magen för att känna hennes energiska sparkar utan man blir lösningsorienterad och ska hinna med allt för att sen kunna njuta. Den balansen ska jag arbeta hårt för att hitta. Inte antingen eller. Njuta på vägen. Balans. 2021. In other words. Vilken otrolig hjälte Henrie är. Nu är det tufft och vissa dagar riktigt kämpigt. Har sån otrolig respekt för Henrietta, hennes kropp och allt som hon går igenom. Jag hade klarat två dagar max. Berätta gärna hur ni andra tycker att man ska vara som stöd under den här tiden åt sin partner :)
