En lång tystnad från mig. Jag var inte beredd på att Mini skulle ut tidigare, utan jag var helt inställd på att jag skulle gå över med i alla fall 10 dagar. Nu är hon här och hon är den mest bedårande, snällaste och gosigaste bebisen, om ni frågar hennes mamma Henrietta. Nu är vår lilla Mini (som snart har ett namn) 1 vecka och 2 dagar och jag bara gråter fort jag tittar på ungen. Varför? Jo, för hon är så vacker och det är overkligt att hon är MIN dotter. Att det är sant. Det är sjukt. Och det är lyx att jag har fått möjligheten att älska någon så mycket. Jag vill nu smälta allt och få till det här hemma innan jag är fullt tillbaka i mina kanaler. Jag preppar förlossningsberättelse, uppdateringar om min första vecka med henne och som mamma i en familj. Ge mig någon dag eller två! Hur vacker är hon inte? Lille snutten.
