Bästa ni. Än så länge har jag inte hunnit gå igenom förlossningen med er och inte heller detaljer kring hur vi tänkte med namn, hur jag mått, hur liten hon var när hon kom osv. Men ni har visat så stor förståelse för detta och peppat mig kring att inte känna någon stress. Men allt detta tänker jag kommer fylla bloggen kommande dagar. Känns det som en mysig grej? Jag tänkte börja med en bildbomb och bara berätta hur våra första tre veckor med Billie har varit. Let's go! VECKA 1 Mamma Henrietta: Omg. Helt galet. Jag bara grät och grät hela första veckan med vår lilla Billie. Fort jag tittade på henne fylldes jag av så mycket kärlek att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Tankarna om någon skulle vara taskig mot henne, att jag inte vill bli gammal, dödsångest och hur jag ska lyckas ge henne allt vackert i livet svämmade över. Bara lycklig, men också i chock. Jag hade lite ont mellan benen, men ingenting som hindrade mig från att lämna lägenheten. Dock så hade jag megasmärtor i rumpan på grund av min svanskota hamnat snett under utdrivningsskedet av lille Billie. Hur många bilder hann jag ta på min lilla prinsessa? Tjaa.... typ lika många bilder som jag hunnit ta på ett helt år. Ett glas rött var så förbannat gott och jag blev så sjukt stressad av blommor då vi hade för lite vaser. Haha! Men stressade lade sig efter att syrran sprungit ut på stan och hjälpt oss inhandla fler fina vaser. Det var ändå på tiden! Men wow så överrösta med kärlek. Tack till alla våra vänner, familj och bekanta. Första veckan var NYP OSS I ARMEN. Är detta sant? Ska hon bo här hemma? Den här lilla sötnosen? Billie: Hon sov sov sov och sov. Den sötaste lilla bebisen i världshistorien. Hon var (och är fortfarande) galet snäll under nätterna och lät oss sova från 22 - 23:30, från 00 - 03 och 04 - 07. En dröm har jag hört! Hon tittade inte mycket utan såg bara ut att njuta i varje famn hon hamnade i. Små små kurrande läten och små söta leenden, som jag vet inte är ett riktigt leende utan lite mer av ett ticks. Hon fick träffa hela min familj som alla stormade vårt hem med kärlek och gudfar Max som kom förbi med sin Emma. VECKA 2 Mamma Henrietta: Svavskotan knäcktes till en morgon när jag skulle resa mig upp och AJ FAN vad ont det gjorde. JAG GRÄT SOM EN GRIS. Jag tänkte att nu är den körd, men istället var det ett positivt knak då den hoppade tillbaka i knaket. Så dagarna efter detta mådde min rumpa mycket mycket bättre och jag kände mig direkt peppad på lite längre promenader och att träffa ännu flera kompisar. Vi köpte fika och tog emot kompisar hemma som var peppade på att träffa Billie. And she loved it! Jag hann också att få till mitt första möte med Off Script sedan Billie kom. SKÖNT! Något som var lite av en chock och mindre kul var att mjölken rann till som tusan och jag började läcka som en galning. En känsla av att ständigt vara oattraktiv och störande började komma till mig. Mina tårar av kärlek till lille fjärten fortsatte, men även tårarna av att känna mig ful och äcklig kom också. SLUTA LÄCKA lixom. Men kärleken till Billie blir ju starkare för varje andetag. Svårt att beskriva. Hon är lixom min och Johans dotter. Världens vackraste är hon också. Billie: Prinsessan började öppna ögonen mer och jag fick mig många goda skratt när hon så sött skelade. Hon fick ju träffa många av våra vänner och var så snäll när hon fick byta famn. Bara lite mjau mjau mjau när hon blev hungrig. Hon växte 1 cm och gick upp i vikt enligt kurvan vilket betyder cirka 150 gram. Fortfarande alldeles för liten för alla sina kläder och det är ju lite frustrerande då jag LÄNGTAR till jag kan klä henne i alla vackra plagg som ligger i hennes mini-walk-in-closet. Hon visade sig ÄLSKA barnvagnen och fick joina på många promenader. Hon avskyr att ligga i babynestet och vill helst somna på ett varmt bröst. VECKA 3 Billie: Nu har hon börjat härska här hemma. Från klockan 16.00 så är det gallskrik, äta eller sova. Antingen eller. Det har varit stressigt när jag ser att hon håller på att vakna, för då vet jag att att mitt heltidsjobb blir dubbelt upp. Hon har tyvärr blivit dålig i magen och det är så sjukt jobbigt att se sin lilla älskling ha så ont att hon inte kan hantera sitt eget skrik. Och vi som päron kan inte göra mycket mer än det självklara. Pysventil, bebismassage, guppa, trösta, mata, mysa osv. Mina öron har nu kunnat hantera hennes gråt, men jag får ont i hjärtat vid varje skrik. Jag messade precis barnmorskan i hopp om lite lugnande ord och fler tips på att få igång hennes mage, vilket jag fick. Allting kommer att bli bra. Men jag har inte tid för något annat än Billie. Eller jo, men hon bestämmer schemat. Hon har också fått sitt första och sedan flera bad. SÖTNOS! Gillar det inte alls, men hoppas det ändras snart. Hon har växt 1 cm till och ytterligare 150 gram. Så hon växer enligt kurvan trots dessa magbesvär. Mamma Henrietta: Jag har varit så sjukt trött efter timmar av skrik och känslan av att vara otillräcklig. Guppa? Nej. Mat? Nej. Ny blöja? Nej. Och på detta så har ju mjöken fortsatt runnit till och jag blir galen av att det spills och droppar ÖVERALLT. På möbler och på mina kläder. Ammar jag inte, så ska brösten tömmas med pump. Kan jag göra båda samtidigt? Nej. Jag har känt mig som en somnlös kossa typ som önskar hon hade 4 armar. Otillräcklig för vänner och Off Script också. Försöker jobba med högerhanden när jag ammar henne. Är jag rolig för Johan? Ja ni fattar tankarna. Hur ska jag hinna ringa alla och i vilken ordning? Det har varit lättare att svara när någon ringer spontant och jag inte behöver planera. Eller att få frågan om man får komma hem hit eller om vi kan ses. Då har det varit enkelt att ta beslut och få med Billie på tåget. Johan har varit borta två nätter också, vilket var en prövning. Men det gick superbra med hjälp av mina systrar. TACK! Johan har skämt bort mig med fin mat och lyxigt snacks. Det har givit mig mycket energi. Tårarna har varit av jobbiga anledningar och ibland tagit över goset med Billie. Men det har INTE tagit över morgongoset med henne i sängen. Herregud vad hon är gossig på morgonen när vi bär ner henne till vår säng och hon bara vill ligga nära. Men som sagt tidigare - kärleken växer och jag vet inte hur jag ska hantera denna overload. Vi går på flera lägenhetsvisningar nu och var vi än tittar så är hennes rum det viktigaste. Hon ska få ett så mysigt rum och jag längtar tills vi köpt och får börja planera inredning och så vidare. Hur sjukt att vi nu köper ett hem för VÅR FAMILJ? Inte för mig och Johan. Vi är en familj.